Tjugoentusen meter och tjugoåtta grader...

...på en timme, trettionio minuter och femtiofyra sekunder, hurra! Jag är bäst! Göteborgsvarvet är besegrat, och jag är tillbaka i ett Stockholm som hälsar mig bara med regn. Missunnsamma stad.
AK (som ni kan skymta i backspegeln) körde ner tre springsugna grabbar i fredags med hjälp av tvspels-gps:en vars färgschema påminde vanskligt mycket om den gamla kultrullen Tron. Självklart var bara Sveriges vackraste motorvägssträcka längs Vättern gott nog åt oss.

Morbror mötte upp oss när vi kom fram. Min kusin Ulf var skeptisk till hans påstående att om vi kutar på under tre timmar är man vältränad. "Jo, gubbarna på jobbet är nöjda med den tiden." "Men nu har ju vi sprungit rätt mycket förut..."
Jag ger mig själv en hård blick i badrumsspegeln på lördagmorgonen och vi börjar styra upp nödvändiga attiraljer till loppet, bland annat löparstrumpor och compeed.

Vi tog oss iväg genom ett stekhet Götet med lyckönskningar från min morbrors fru Hilda. Ulf och jag var våra gener trogna lite halvt sent ute, det var inte en käft i hallen där man plockade ut nummerlappar. Efter att ha irrat omkring på området och blivit lite lätt stressade hittade vi effektförvaringen, och jag jag knäppte en bild på oss vardera innan vi lämnade påsarna med grejer.
Föga förvånande var jag en aning mör efter loppet, det var våldsamt skönt att följa kusinens exempel och svalka ens mosade fötter mot den kyligare asfalten.
Nu blev det efterlängtade peruanska starka såser till grillat mumsmums. Med pichu (speciell men god peruansk drink, jag har säkerligen stavat fel på namnet), folköl och vin åt vi tills vi stupade.
Det enda som hade satt pricken över i på en i övrigt ultimat kväll hade varit om Bayern hade spöat Inter. Men men.

Om bilderna (icke-nördar gör sig icke besvär):
Jag satsade mer på att förmedla en känsla och att ge en blick på hur vi hade det än att välja de bästa bilderna. De två sista bilderna har Ulf tagit. Det som jag trodde skulle vara lätt, att fånga folkmängden på loppet, visade sig vara knepigare än jag trodde, jag hade inte riktigt tid att jobba in en bra.
Det svåraste rent tekniskt var att plåta i en mörk, skumpande bil. Här hade jag haft nytta av en större bländare helt enkelt.
Den enda gången jag kände att det var motiverat att plåta makro var på sportstrumporna, jag vill lära mig att jobba mer mot detaljer på det sättet. Lättare när man är på jobb.